Fredag 10 okt, 2008 handlar om en annan dag nämligen,
Torsdagen 2 okt, 2008
Dagen började väl så normalt som det brukar, såhär års, såhär dags. Jag hade en väldigt fulltecknad dag och det brukar vara sådana dagar som inte går på räls. Mitt i mitt arbete med att plocka fram beställda böcker ringde 10-årige sonen Jacobs fröken och berättade att Jacob hade klämt sin tumme rejält i skolan tunga ytterdörr. Hon trodde att det behövdes ett besök på akuten. Mycket riktigt konstaterade jag efter att ha lämnat över min lista och mitt kommande pass till kollegor och träffat min son. Akuten nästa! Där började en mycket lång väntan, väntan på akutläkare, väntan på röntgen, väntan på att röntga ytterligare en gång, väntan på svar- VAR NÅGOT BRUTET? Efter tre timmar fick vi beskedet att inget var brutet men vi skulle tillbaka till akuten igen och träffa läkaren igen. Vänta igen! Men nu var vi som en stor familj, sällskapet från morgonen på akuten och timmarna på röntgen. Något måste man roa sig med, ingen mat fick vi och knappt något att läsa, men prata kunde vi iallafall! Tillslut kom läkaren och tittade på tummen, som var rejält svullen, blå och mycket öm. Han vände och vred försiktigt och funderade högt på om han skulle snitta upp den lite för att släppa på trycket. Jacob såg förstås vettskrämd ut och läkaren ändrade sig till att han skulle bevakas av oss de närmaste 24 timmarna och ha handen högt! Vi skulle kolla att den inte blev svart och att känseln inte var borta. De 24 timmarna har passerat utan någon dramatik och efter en vecka har han visserligen fortfarande ont men svullnad och det blåa har bleknat. Det verkar som om nageln tänker sitta kvar! Slutet gott!
Torsdagen 2 okt, 2008
Dagen började väl så normalt som det brukar, såhär års, såhär dags. Jag hade en väldigt fulltecknad dag och det brukar vara sådana dagar som inte går på räls. Mitt i mitt arbete med att plocka fram beställda böcker ringde 10-årige sonen Jacobs fröken och berättade att Jacob hade klämt sin tumme rejält i skolan tunga ytterdörr. Hon trodde att det behövdes ett besök på akuten. Mycket riktigt konstaterade jag efter att ha lämnat över min lista och mitt kommande pass till kollegor och träffat min son. Akuten nästa! Där började en mycket lång väntan, väntan på akutläkare, väntan på röntgen, väntan på att röntga ytterligare en gång, väntan på svar- VAR NÅGOT BRUTET? Efter tre timmar fick vi beskedet att inget var brutet men vi skulle tillbaka till akuten igen och träffa läkaren igen. Vänta igen! Men nu var vi som en stor familj, sällskapet från morgonen på akuten och timmarna på röntgen. Något måste man roa sig med, ingen mat fick vi och knappt något att läsa, men prata kunde vi iallafall! Tillslut kom läkaren och tittade på tummen, som var rejält svullen, blå och mycket öm. Han vände och vred försiktigt och funderade högt på om han skulle snitta upp den lite för att släppa på trycket. Jacob såg förstås vettskrämd ut och läkaren ändrade sig till att han skulle bevakas av oss de närmaste 24 timmarna och ha handen högt! Vi skulle kolla att den inte blev svart och att känseln inte var borta. De 24 timmarna har passerat utan någon dramatik och efter en vecka har han visserligen fortfarande ont men svullnad och det blåa har bleknat. Det verkar som om nageln tänker sitta kvar! Slutet gott!
